I min bok om metod på universitetsnivå står det implicit att ett kritiskt förhållningssätt är elementärt inom universitetsvärlden. Och för de allra flesta som befunnit sig på en universitetsutbildning står det klart att ett sådant synsätt genomsyrar allt vad akademi heter. Vikten av ett kritiskt förhållningssätt är en vedertagen sanning.
Om vi gräver oss djupare i två sekunder, kan vi konstatera att argument för ett kritiskt förhållningssätt ofta grundar sig i ett demokratiskt perspektiv. För att förenkla: Om vi inte tror på allt vi hör från andra (exempelvis politiker) är vi mer självständiga individer som tänker själva, förhåller oss kritiska, och inte låter någon (exempelvis politiker) lura i oss vilken skit som helst. Inom akademin följs alla avhandlingar av en disputation, som är tänkt att kritiskt bemöta det akademiska material som framställts. Man kritiserar och diskuterar i syfte av att skapa trovärdighet, då man med detta bland annat implicit kommunicerar att avhandlingar är kritiskt granskade innan de publiceras. Det finns något bra i detta. Någonting som är friskt i systemet, som inte tillåter oss att lura oss själva genom att alltid förhålla oss lite misstänksamma till vår omvärld, men även gentemot oss själva.
Men vad som på senaste tiden stört mig är att kritiken ibland får ett egenvärde, när folk i min omgivning börjar kritisera för kritikens skull. Därför, rent instinktivt, sneglar jag på kritikerna med ett kritiskt öga då och då. I min egen utbildning inom medie- och kommunikationsvetenskap får vi ibland skarpa case i form av kommunikationsinsatser, att analysera och utvärdera. Det kritiska tänkandet appliceras givetvis även här. Jag kan se syftet i detta, men ibland känns det som att det kritiska förhållningssättet förgör chans till kreativitet och utveckling, då vi granskar kritiskt för sakens skull. Dvs när vi bara ser ett värde i att se brister och svårigheter, missar vi samtidigt chansen till det motsatta: att se potential och kvaliteter. För mig finns det nämligen en motsättning mellan dessa två poler.
När jag studerade på Lunds universitet föreläste retorikprofessor Anders Sigrell, med budskapet att man inom den akademiska världen alldeles för sällan övar på att ge positiv kritik. Därför var hans retorikstudenter efter varje tal, tvungna att ge fler positiva än negativa synpunkter. Inte i första hand för att värna om studenten som nyss hållit sitt tal, utan främst för att eleverna skulle lära sig att ge positiv feedback. Och jag tror att det ligger otroligt mycket i detta! Vi är i vårt samhälle, och i synnerhet inom universitetsvärlden, ofta alldeles för dåliga på att använda glasögonen som tittar på den ljusa sidan av saker och ting. Eleven som nyss hållit sitt tal på sin retorikkurs skulle förmodligen ha nytta av negativ kritik också, men här handlade det främst om opponenterna, som skulle öva sig på att se potential istället för att förbli fantasilösa skeptiker.
På nyhetsmorgon i Tv4 den 4/2 berättades det om en ny studie från Lunds universitet som tyder på att arbetsplatser tjänar på att anställa "dumma personer". Det ska tilläggas att man med "dumma personer" inte menar korkade eller personer med lågt IQ, men däremot personer som inte alltid ifrågasätter, personer som relativt sett kanske är lite naiva ibland. Enligt studien når arbetsplatser med dessa personer mycket mer framgång, då en positiv naivitet istället för att se hinder, oftare griper tag i potentiella möjligheter.
Samtidigt finns här givetvis en baksida. Vad som föranledde finanskrisen 2008 var just ett system som med ett kortsiktigt tänk hela tiden reproducerades av ett naivt ohållbart tänkande, utan att någon sade stopp. Och vad som gav legitimitet åt nazisterna i Tyskland, hade delvis att göra med okritiska människor som absorberades in i någon annans tänk. Det finns otaliga exempel på olika typer av sekter och religioner som genom att få människor att reproducera sina rörelsers tankar, utan egna kritiska reflektioner, skapar oerhört destruktiva sammanhang.
Men tillbaka till min universitetsutbildning. Jag tycker mig trots allt här se en allt för negativ inställning i analytiska sammanhang. Om vi alla ska hitta fyra analytiska utgångspunkter kring en verklig kommunikationsplan, så ger jag mig fan på att det somliga personer ENDAST har negativa ansatser. Men det finns EN sak man som universitetsstudent är positiv till - den bittra föreläsaren som står vid sin Power Point och kritiskt påpekar på hur dåliga kommunikationsinsatser landets reklambyråer skapar.
Min poäng är inte att jag vill devalvera och förgöra det kritiska tänkandet (som om det skulle kunna ske!). Däremot eftersöker jag en större balans mellan att se kritiskt, och att naivt och fantasifullt se på exempelvis potential i sin omvärld. Jag är dock av tron att det är svårt att momentant kombinera dessa två tankesätt. Därför är en växelverkan mellan dessa optimalt. Men det förutsätter att vi i första hand skapar oss en grund i att kunna vara fantasifulla i vårt tänk, att inte vara realistiska. I vår rationella och logiska värld, har vi för längesedan tappat bort dessa fantastiska verktyg. Något som många i min studiemiljö har svårt att inse.
I min bok bistår dessa människor inte världen med någon form av kreativitet. En värld skapad av dessa människor är en värld med rädda människor, en värld helt utan risktagare. I min bok är detta är en kylig, kalkylerande och fantasilös värld.
PS. I sin kamp har min negativa omgivning nu fått mig att i detta inlägg bli kritisk och negativ... Ni vann denna gång! Men vänta bara, jag är snart tillbaka - mer positiv än någonsin!
